Vems verklighet är sann?
Jag som är skolad inom psykiatrisk omvårdnad har inpräntat att man aldrig ska spela med i en vanföreställning utan alltid hålla det reellt och korrekt. När man möter en person med en kognitiv funktionsnedsättning pga demenssjukdom är det viktigt att bekräfta så personen känner sig sedd och tillfredställd. Inom omvårdnad vid demenssjukdom är det ingen bra omvårdnad att förneka personens föreställning. Att förneka och rätta en person med demenssjukdom leder ofta till större oro och ibland till känsla av skam och förlägenhet. Personalen ska möta och alltid se till att personen inte får skamkänsla, ökad oro och ilska. Den finns ingen vinst i att påpeka att den demenssjuke har fel, gör fel eller tänker fel eftersom mötet då ofta leder till en konflikt. Det som är sant för den ena behöver alltså inte vara sant för den andra. En god relation bygger på att båda parter känner sig någorlunda tillfredställda. Därför ska man inte inleda mötet med vad som är rätt eller fel. Detta kan inte sägas för många gånger att fel bemötande saboterar både vårdkvalitet och arbetsmiljö. I en vårdmiljö där båda parter känner sig tillfredställda och är nöjda med sig själv och andra så uppstår både en högre kvalitet och absolut en arbetsmiljö utan större konflikter.
